lizajansson.blogg.se

När jag blev sjuk glömde jag bort hur det kändes att vara pigg och frisk. Med tanke på att jag hade en väldigt lång och aggresiv sjukdomsperiod blev det en vana för mig att ständigt ha ont och vara trött, men jag hade ändå alltid ett leende på mina läppar och försökte umgås med mina vänner så gott jag kunde. Ibland tog det emot men jag sa inte så mycket. Till slut gick det ju då för långt och jag fick opereras. Efteråt blev jag piggare och kunde ha en relativt normal vardag. 

Men stundvis har det varit en jäkla pain in the ass. Så mycket komplikationer med tarmvred och många operationer, men också i vardagen och mitt psyke. Vissa dagar stannar jag bara hemma för jag mår så dåligt och bara önskar att allt och speciellt jag och min kropp var som det var innan sjukdomen bröt ut. På utsidan är jag frisk, men på insidan är jag fortfarande helt sönder. Jag kommer ju aldrig kunna bli "normal" och ha en "normal" vardag. Men det går inte att göra något åt det nu och det måste jag kunna acceptera för jag kommer alltid att vara annorlunda. Jag ser folk som glatt visar upp sina kroppar med sin påse och är så himla lyckliga. Men jag kan inte det. Jag hatar den.  

Vet inte vad jag ville få ut med det är babblet egentligen, ville bara skriva av mig. Det är svårt att prata om allt som rör min sjukdom för det är inte många som riktigt förstår vad kroppen och psyket går igenom när man utsätts för sånt här. Då är det bra att ha en blogg man kan skriva av sig på.

Jävla skitsjukdom och jävla skitkropp.